Nationaldagen började som en skräckfilm när jag (Fredrik Andersson) och Kristina Flynner begav oss till Västerviks ASK:s klubblokal för att spela Sommarcupen, en Elo-rankad snabbschacksturnering med 15 minuters betänketid + 5 s per drag spelad över 7 ronder. På ett hustak intill lokalen hade nämligen ett ytterst folkilsket fiskmåspar med nykläckta ungar bosatt sig och de gick till upprepade flyganfall mot oss medan vi passerade deras territorium. Var detta möjligen en krigslist från hemmaspelarna för att få sina konkurrenter ur balans? Svaret på den frågan visade sig vara nej. Hemmaspelarna undgick inte heller fiskmåsarnas vrede och vi kunde konstatera att denna något oväntade extra prövning var lika för alla. Inför första ronden upptäckte jag att nästan halva startfältet var orankat. Till min stora förvåning var jag därför rankad på övre halvan i schweizerlottningen och skulle möta den orankade Siminica Bonculescu. Som säkert alla som läser detta har märkt är orankad numera inte detsamma som nybörjare. Jag satte därför upp det blygsamma målet att spela ett bättre parti än jag gjorde i första ronden i Aspacupen på samma plats ett knappt halvår tidigare. Detta parti varade mindre än en minut och jag hade då lyckats sätta bort både en pjäs och min dam på mindre än 10 drag. Detta mål uppnådde jag. Efter 10 drag hade jag ‘bara’ satt bort en pjäs. Jag kämpade dock vidare och lyckades vinna tillbaka pjäsen då min motståndare var väl ivrig att söka dambyte och fick en springare instängd bakom fiendelinjerna. Min ställning var dock fruktansvärt dålig och full av svagheter och inte ens med jämnt material lyckades jag hålla den utan tvingades så småningom ge upp. Under tiden hade Kristina spelat sitt parti i första ronden mot en av turneringens starkaste spelare, Jörgen Karlsson, en gång i tiden rankad över 2200. I detta parti visade dock Jörgen att även spelare av hans kaliber ibland är mänskliga, och efter att han missat en mellanschack under en slagväxling stod Kristina plötsligt på vinst. Var det ett mirakel på gång? Nej, skulle det visa sig. Även om spelare av Jörgens kaliber ibland gör misstag är de alltid notoriskt svåra att ge nådastöten och Jörgen kämpade ihärdigt vidare och kunde vända partiet och vinna. I andra ronden skulle jag spela vit mot unge Gabriel Carlsson från Nybro. Han visade sig vara ett Anna Cramling-fan och jag mötte för första gången hennes egna system Kon (The Cow) känt från tipspromenaden på avslutningsfesten. Betänketiden var för kort för att föra protokoll, men jag minns i alla fall de första dragen. Partiet började 1. d4 e6 2. Sc3 d6 3. e4 Sd7 4. f4 Sb6 5. Sf3 Se7 6. Ld3 Sg6 7. h4 och följande ställning uppkom: Denna ställning är inte bra för svart. Lichess analysmotor säger +2.7 och rekommenderar svart att gå tillbaka till e7 med springaren. Jag fortsatte med att utveckla min damflygel, göra lång rockad och närhelst tillfälle erbjöds fortsatte jag min påbörjade bondestorm av kungflygeln. Efter att min motståndare rockerat kort utvecklades bondestormen till ett fullfjädrat kungsangrepp som svart var alldeles för dåligt utvecklad för att kunna värja sig mot. Jag tror inte att Kon är att rekommendera som öppningssystem för svart. I tredje ronden spelade jag svart mot den unge hemmaspelaren Rizan Mousa. Jag minns inte den exakta dragföljden, men vi hamnade i en variant av avböjd damgambit som liknade Meranerförsvaret där svart spelar c6, dxc4 och följer upp med b5 efter vits Lxc4, med planen att senare öppna centrum med c5. Min motståndare överraskade mig med att rockera långt istället för kort och det var ett misstag. Mina bönder på damflygeln hade ju redan avancerat en bit och de kunde avancera ytterligare med tempo eftersom vit hade en springare på c3 och en löpare på b3. Jag fick därför en fri attack som min motståndare febrilt försökte försvara sig mot. Med vidöppen kung blev hoten till sist för många och när den vita kungen blev änkling gav min motståndare upp. Jag förlorade sedan mot Jaroslaw Smagalski i rond 4 och stod på 2 av 4 när vi tog lunchpaus. Alla spelare jag mött hade hittills varit orankade, men de jag förlorat mot hade gett ett starkt intryck så jag var inte alltför missnöjd med mitt resultat hittills . Kristina hade haft en tuff lottning på förmiddagen. Efter förlusten mot Jörgen Karlsson (rankad 2022) i första ronden hade hon också förlorat mot hemmaspelarna Sten Larsson (1666) (en av mina gamla antagonister från ungdomstiden) och Shauki Usef (1789). I tredje ronden fick Kristina dock möta en orankad spelare och då visade hon var skåpet skulle stå genom att ta en övertygande seger mot unge Eliel Junell från Oskarshamn. Under lunchpausen laddade jag upp med rejält med energi med en riktig Västerviksklassiker. Jag åt en “hälften av varje med en halv owäk” på Åhmans, d v s en stor grillad korv med en halv portion pommes, en halv portion mos och en halv portion räksallad ovanpå. Här är ‘en halv’ västerviksgatuköksdialekt för ‘90% av en hel’. Jag skulle därmed inte ha energibrist under eftermiddagen, men paltkoma var en reell möjlighet. I rond 5 skulle jag möta min första rankade spelare: Shauki Usef (1789). Jag kunde snabbt konstatera att han inte ville spela någon teorivariant för partiet började (jag har vit): 1. d4 d5 2. c4 Sf6 3. cxd5 Dxd5 4. Sc3 Dd6: Redan 2. … Sf6 är ovanligt och anses tveksamt och att sedan ta tillbaka med damen på d5 har jag aldrig sett förr. Efter den öppningen kunde min motståndare inte undvika en sämre ställning vid mittspelets början med bl a isolerade dubbelbönder på c6 och c7, men han hoppades nog på att kunna spela ut sin lägre rankade motståndare över tid. Till en början såg den strategin ut att vara framgångsrik. Jag gjorde ett oövertänkt springarutfall till f4 och först när min motståndare hotade springaren med en bonde insåg jag att enda sättet att rädda springaren var att flytta den till h5 och där skulle den vara borta från spelet under lång tid. Jag tog då,