Medelmåtta...

Medelmåtta vann LM

av Conny Olsson

8.5 poäng av 9 möjliga i LM kan verka imponerande. Hur kan Conny förvandlas från medelmåtta till stjärna på detta sätt? Har han lagt om livsstil och börjat dricka mjölk och plugga schack på nätterna? Jag kan berätta att ingen av frågorna på rätt sätt speglar LM:s utgång. Mina nattliga aktiviteter handlar fortfarande mycket om folköl och minröjnings-spel, och jag är fortfarande samma medelmåtta. Det enda som krävs för att vinna LM är att undvika annars karaktäristiska snabbremier, visa tålamod och ta vara på motståndarnas misstag när de dyker upp. Jag tycker själv att jag spelat tämligen bedrövligt, men plockat oförskämt många poäng. Efter två inledande segrar mot Kenneth Leander och åke Svensson ställdes jag i tredje ronden mot min skräckmotståndare Bengt Nilsson. Utdelningen från mina fem tidigare partier mot honom var så skral som två remier. Mitt problem är att vi har ungefär samma spelstil, positionellt spel och utnyttjande av misstag, men att han helt enkelt är bättre. Början av partiet gjorde att jag fick otäcka minnen av ett par tidigare förluster. Liten fördel för vit som förstärks mer och mer utan att svart får motspel. Emellertid gjorde han i tidsnöden ett par tveksamma drag, vilket tillät mig att avveckla till ett, som jag trodde dött, slutspel. Bengt kom dock ihåg att han lurat mig i ett annat remislutspel i KM och avslog mitt remianbud. Efter tjugo drags laverande uppkom så följande ställning:

Nilsson-Olsson, LM 98, rond 3

Vits plan är att försöka få sin springare till d3, för att därifrån senare tränga in i svarts ställning, tex via f4. Om svart lyckas byta av de lätta pjäserna är ställningen remi, och därför är vits kung på väg till b3 för att köra bort löparen. Jag hade några drag tidigare insett vad Bengt hade i åtanke vilket oroat mig en smula. Går det att hålla både e6 och h5? Hinner jag sno vits bonde på f2 i vissa lägen? Bäst som funderade fick jag syn på möjligheten att gillra en fälla. Mina senaste drag har varit avvaktande medan Bengts kung som sagt är på väg till b3.

54. Kb3?? g3!

Hoppsan. Vit hade kunnat förhindra detta genom att själv spela bonden till g3,
även om det har nackdelen att bönderna lättare blir offer för svarts löpare. Bengt hade helt enkelt missat min framstöt.

55. f3?! -

Segare var nog 55. fxg3, men e3 faller i alla fall och sedan är vits bönder på svarta fält alltför svaga. Analyserna tycks visa att svart vinner i längden, men efter partidraget är läget helt hopplöst.

55. - Lc1, 56. Kc3 Lxe3, 57. Kd3 Lf4, 58. Sc3 Ld6, 59. Se2 f4, 60. Kc3 Kf5, 61. Kb3 Le7, 62. Ka4 Lxh4 och svart vann.

I nästa rond vann jag ganska lätt över Torvald Larsson vilket medförde att jag ledde med en hel poäng. Nästa parti mot Vinko Banovic skulle bli oerhört viktigt. Vi kommer in efter vits 31:a drag Tc1.

Banovic-Olsson, LM 98, rond 5

Ställningen ser ut att vara stenremi och remi är väl också det troliga slutet om man bara har tålamod och inte förivrar sig. Det är just det som är det viktiga i den här typen av ställningar. Att under inga omständigheter förivra sig. Jag minns fortfarande mycket väl mitt parti mot IM Klaus Berg i Limhamn Open 1992. Jag hade lyckats få till ett slutspel med dam+löpare där min motståndare inte på något sätt kunde förbättra sin ställning. Till min förvåning avböjde han ändå mitt remianbud. Jag blev nervös, försökte forcera ställningen och förlorade på grund av en löjlig felräkning. Detta lärde mig för det första att man inte ska forcera remiställningar, och för det andra hur löjligt och meningslöst det är att efter partier försöka få medlidande och sympati genom att påstå att man žhade remi, men satte bort sigž. Det är ingen tillfällighet att starkare spelare så ofta vinner dåliga ställningar. Schack går till stor del ut på att låta motståndaren sätta bort sig innan man själv gör det. Nåväl, jag säger att jag lärde mig att inte förivra mig, men tyvärr får jag här ett grovt återfall in i förivringens bottenlösa träsk.

31. - Lxb4?

Efter till exempel 31. - Lf6 hade vit fått svårt att pressa ut något. Nu blir det jobbigt för svart.

32.Td8+ Txd8, 33.Txc7 Le7, 34. Txb7 Ta8, 35.Kf3 a5, 36.Ld5 Td8, 37.Lb3 Ta8, 38.a4 Tc8, 39. Ke4 Lf6, 40.Txf7+ Ke8, 41.Ta7 Tc5, 42.Le6 Kd8, 43Td7+ Ke8

Vits vinstidé är att föra över kungen till g6 och därefter offra kvalité på f6 eller g7, varefter kungsflygelbönderna möjligen kan avgöra. När man ser på parti-fortsättningen kan man dock konstatera att denna idé inte kan genomföras hur som helst.
44. Kf4? Tc4+!

Aj, aj. Framtvingar tornbyte och remi. Tillåts svart slå på a4 kan han åtminstone inte förlora. Alltså byttes tornen och partiet slutade remi några drag senare.
Var därmed turneringen vunnen? Ingalunda! Min värsta pärs kom i nästa rond mot Chris Jordan. Jag spelade mycket dåligt och fick se min ställning bli sämre och sämre. Vi kommer in i ett kritiskt läge:

Jordan-Olsson, LM 98, rond 6

Vit har just spelat 46. c2-c4, ett pangdrag som jag helt underskattat styrkan i. Det var först nu som jag insåg hur prekärt mitt läge var. Om jag slår en passant öppnas c-linjen och springaren på c6 är minst sagt illa ute. Slår jag dxc4 följer bxc4 och hotet d5 är otäckt. Spelar jag istället 46. - Kc7 kan vit välja mellan att slå på d5 eller att spela 47. c5 följt av Ta1. är det bara att ge upp? Nej, bättre att spela ett drag, bjuda remi och hoppas att Chris faller för frestelsen att inkassera 15 friska rankingpoäng.

46. - Tg6

Idén bakom draget var inte så mycket att vinna tempo på damen, utan att helt enkelt få en extra gardering på c6 efter slag på d5. Chris avslog resolut remianbudet och spelade:

47. Df4?

Det hade varit bättre att spela damen till d2 eller c1. Nu kan svart aktivera sin löpare med tempo. Vits två nästföljande drag verkar också tveksamma, men Chris hade helt enkelt missat mitt 49:e drag:

47. - Lc7, 48. Lxc6 Kxc6, 49. cxd5 Kxd5!

Kungen söker trygghet i lejonets kula. Modigt kan tyckas, men det räcker med att inse att alla alternativ är hopplösa för att våga spela draget.

50. Dd2 f4!?

Jag är inte så säker på att draget håller, men svart har fått en chans och då är initiativet viktigt. Kanske kan vit slå bonden?

51. Dd3? fxg3+

Nu är vits enda möjlighet att flytta kungen. Finns det rent av evig schack?

52. Lxg3? Lxg3+, 53. Txg3 Df2+, 54. Kh3 Txg3+, 55. Dxg3 Tc3, 56. Td3 Df5+ och vit gav upp.

I nästa rond lyckades jag besegra Jonas Söderberg samtidigt som Vinko slog Bengt. Därmed räckte det med att ta en halv poäng på de två sista ronderna. Jag lyckades vinna båda partierna och saken var klar.
Som ni sett var alltså inte min seger så klar och stabil som det kan verka om man enbart läser turneringstabellen. Det är varken tillräckligt eller nödvändigt att spela bra om man ska vinna i schack. Man måste ha flyt också!