Hjälpmatten, denna kreativiteten och de nya idéernas bäste vän. Men för att inte skrämma bort några schackspelare redan nu tänker jag inte tala om att jag skriver om hjälpmatter. Inte direkt. I stället ska jag tala om några andra saker. Först...
Bevispartier
För 16 år sedan fanns i LASS-meddelande en artikel av Jonas Löwgren om "Problem från utgångsställningen". Denna artikel måste ha gjort ett visst intryck på åtminstone delar av läsekretsen, för det finns de som fortfarande talar om den. Här presenterade Jonas ett antal problem av typen: "Hur uppkommer den här ställningen efter drag si och så?" Inte mycket likt schack egentligen, man måste visserligen kunna schackreglerna, men i övrigt hjälps ju svart och vit åt på de (tävlingsmässigt sett) mest osunda sätt, för att uppnå den eftersökta ställningen. Trots detta utgör den här typen av problemställningar ofta ett trevligt huvudbry, lämplig t.ex. till julskinkan eller på tåget till Stockholm.
Det här är nu ingen ny typ av problem. Redan den store Samuel Loyd (naturligtvis!) skapade även denna typ av problem. Från boken "The Puzzle King" (sammanställd av Sid Pickard, 1996) kan vi saxa ett exempel:
Exempel 1: Om båda sidor gör samma drag, hur kan då vit sätta matt i 4 drag (2 lösningar)? Lösning
Det här är egentligen ingenting annat än ett hjälpmattproblem med den extra betingelsen att svart och vit ska göra symmetriska drag. Det är bara det att säger man att "svart och vit hjälps åt för att göra svart matt" för det lätt tankarna till schackpartier och till en desillusionerad klass-ett-spelare, som ligger sist i sin grupp inför sista ronden och hellre vill åka och bada än att spela schack. I stället framställs här problemet som en fråga om det möjliga och ges en mer teoretisk frågeställning: "är det under gällande schackregler möjligt att följande skulle kunna uppnås inom angivet antal drag?"
Vi ser här också en annan egenskap som är typisk för hjälpproblem: Problemet har mer än en lösning. (I det här fallet två stycken.) Detta förekommer ju normalt inte hos vanliga schackproblem. Det gäller ju att hitta det (enda) rätta draget för vit. å andra sidan brukar sådana schackproblem oftast innehåller flera varianter efter vits första drag genom att svart kan försöka slingra sig på olika sätt. Hjälpmatter har ju inte denna egenskap. Här behöver man inte ta hänsyn till några eventuella bivarianter. Både svart och vit förväntas ju här spela det enda "rätta" draget efter omständigheterna. I stället försöker problemkompositören åstadkomma variation genom att bygga in flera lösningar i problemet. Detta är alltså ingen svaghet hos ett hjälpproblem utan snarare en bonus - under förutsättning att de olika lösningarna verkligen är olika och inte bara t.ex. dragomkastningar.
Hjälpspel i partischack
Många schackspelare tycker inte om hjälpmatter, eftersom det inte finns den vanliga kampen där mellan svart och vit. Jag vet, jag vet... riktiga schackspelare bryr sig inte om vanliga schackproblem heller med motivationen att "varför ska jag matta i tre drag när jag ändå är dam och springare över?". Men nu är det ju så en gång för alla att problemschack faktiskt är en konstart - må vara en ovanligt intellektuell sådan - och då finns det ju egentligen ingen anledning att ge sig in i debatt med sådana tråkiga, trähudade rationalister.) ändå borde lösandet av hjälpmattproblem ha en hel del att ge även den spelande schackentusiasten. Dels kan studerandet av hjälpmatter ge träning i att se mattbilder som inte förekommer så ofta i vanligt spel, men som det kan vara bra att känna igen ifall de plötsligt skulle dyka upp. Dels påminner hjälpmatter delvis om det sätt jag spelar schack på. Jag ska berätta...
Ett sätt att angripa en ställning i ett schackparti är att studera vad som finns på brädet och räkna framåt under antagandet att motståndaren hela tiden gör sitt bästa drag. Detta är säkert en teoretiskt oantastlig metod, men den är mekanisk och förefaller mig både icke-konstruktiv och tråkig. Ett annat sätt att angripa situationen kan vara att studera vad som är på brädet och fundera ut vad som skulle kunna vara. Ibland stämmer detta kanske ganska väl överens med ovanstående beskrivning. Det är i de fall då man själv kan påverka ställningen till att bli som man önskar. I andra fall är det inte lika enkelt. "Om bara det stod en svart pjäs på f8, och tornet vore borta. Då skulle jag kunna få till en springarmatt genom att offra damen." även om man nu inte kan tvinga svart att ställa en pjäs på f8 kan man ju alltid locka honom att göra detta. Och ibland händer det ju t.o.m. utan att man lägger sig i. Praktisk schack är ofta rena hjälpspelet (även om det inte är de inblandade parternas avsikt...) Vi kan bara ta och plocka något exempel ur Kurt Richters Schackkavalkad (del 2).
Exempel 2: Dr Zabel-N.N. (Berlin, 1937)
Vit vid draget tänker sig att vinna löparen, men hjälper i stället (ofrivilligt, men ändå) svart att sätta matt:
1. b4 Lf2 2.Txg6 Sxg6 3.g3 Da8+ och matt i nästa drag.
Tja, det var ju elegant i och för sig. Det såg ju nästan ut som om de försökte samarbeta. Men nu var det ju egentligen inte ursäkter om varför hjälpmatter kunde vara nyttiga för aktiva spelare som jag tänkte skriva om. I stället vill jag ge några exempel på vad som går att åstadkomma i hjälpmattsform.
Hjälpmatten som problemform
I sin utmärkta bok "Black to Play" påpekar C.J. Feather att "hjälpmatter är annorlunda!" I alla andra typer av schackproblem finns det en kamp, en motsättning, mellan de bägge parterna, som stör. Kort sagt försöker svart oftast bara att rasera det vit försöker bygga upp.
Jag har på senare år kommit att spela färre och färre partier närschack. Delvis beror detta på att jag finner den råa kraftmätningen mindre attraktiv. Jag vill helst inte vinna partiet med vilka medel som helst. Jag vill skapa attraktiva kombinationer. Och hur kul är det då att sitta där i fyra timmar och stirra på någon som inte vill spela schack, som inte ens försöker skapa något eget, utan bara koncentrerar sig på att riva ned det jag vill bygga upp. Det är lika kul som en 0-0-match i fotboll. Bara tränarna är nöjda. Nej, då tycker jag det är roligare med schackproblem. Då får man i alla fall chansen att genomföra de där eleganta kombinationerna utan en motståndare som sabbar. Men riktigt bra är det i alla fall inte. Vissa kombinationer och mattställningar går trots allt inte att forcera fram i vanliga direktmatter, eftersom svart, den elakingen, kan välja att inte gå in i mina mattnät. Men då har vi tack och lov hjälpmatterna.
Genom att svart och vit avses utföra det, från problemets synpunkt, bästa draget kan hjälpmatterna användas för att ställa frågan "är det överhuvudtaget möjligt att...?" Och det är i denna form man kan visa att de mest häpnadsväckande konststycken faktiskt är möjliga. Låt oss ta ett enkelt exempel ur Feathers bok. Hur kan vit i följande ställning sätta matt med löparen på h8 i sitt andra drag, när vits torn är spikat mot kungen, svart verkar kunna sätta emellan de flesta av sina pjäser på långa diagonalen och det dessutom bara förefaller bli värre om han lyfter någon av sina springare? (Svart börjar som vanligt i hjälpmatter. Ska här hjälpas så ska det!)
Exempel 3: J. Korponai,
(Probleemblad, 1956) Hjälpmatt i 2 drag (h#2) Lösning
Det här är ett problem som är mer än 40 år gammalt. Nu för tiden är det mycket ovanligt att så korta hjälpproblem som matt i 2 eller 3 drag bara har en enda lösning. Det blir på något sätt för torftigt, eftersom varianterna inte grenar ut sig. I stället brukar man, som jag nämnde tidigare, laborera med att göra problem som har mer än en lösning. Ofta försöker man då också få något samband mellan de olika lösningarna. Här är t.ex. ett exempel där svart i varje lösning systematisk utplånar det vita material som inte behövs i den delen. Dessutom är det vackra matter.
Ett annat sätt att få samband mellan de olika lösningarna är att se till att samma mattställning återkommer (fast på olika ställen på brädet). Detta kallas för "eko", och förekommer bl.a. i följande problem.
Ibland är hjälpmatterna bara en fröjd att spela igenom. Det är när spelet flyter på, de bägge parterna samarbetar och allt bara stämmer. En del moderna problem kan vara fantastiska i detta avseende, men samtidigt är de ofta rätt komplicerade. I stället tar jag ett par enklare exempel. Till viss del får jag den där känslan av flyt även när jag tittar på detta, över hundra år gamla, problem (också det hämtat från Feathers bok):
Exempel 6: W.A. Shinkman (Detroit Free Press, 1884)
h#5 a) enligt diagram b) med Lc1 placerad på c2 Lösning
Det här problem är också ett exempel på vad som kallas "tvilling". Det är när man i stället för att ha flera lösningar utifrån samma ställning vill visa vad som händer om man gör en till synes liten förändring i ställningen. Jag tänkte avsluta med ett par exempel på sådana tvillingar, eller snarare "flerlingar". Den kanske elegantaste i sin enkelhet var H. Forsbergs klassiker från 1935, men den har jag redan presenterat hösten 1996 i min tidigare artikel "Schackproblem eller Problemschack". I stället tar jag med en liknande rekordprestation med 6 olika varianter (även om matterna är ganska enahanda).
Exempel 8:: H. Fröberg (3:e hedersomnämnande., Schackolympiad i Leipzig, 1960) Hjälpmatt i 2 drag (h#2)
a) enligt diagrammet
b) med svart De4
c) sTe4 d) sLe4
e) sSe4 f) sBe4 Lösning
Och slutligen ett problem från landskampen SverigeSchweiz -95/-96 (som Sverige vann ganska klart). Det här problemet kom på åttonde och sista poängplats, men det har trots allt sin charm. Det har en liknande tvillingbildning som i föregående problem. Visserligen färre varianter men i gengäld betydligt mer varierat spel:
Exempel 9: G.Forslund & R. Ericsson, 8:e plats Sverige- Schweiz,(Springaren 68,1997)
h#3
a) enligt diagrammet
b) +vSd7 c) +vLd7 d) +vTd7 Lösning
OK, det här var några exempel på vad man kan finna i ett hjälpmattproblem. Som överallt annars pågår även här en snabb utveckling, och många moderna problem har väldigt komplicerade tekniska lösningar och strategiskt spel för att uppnå målet. Jag har undvikit att här gå in på så mycket sådant (delvis för att jag själv inte har förstått allt), men jag har i alla fall försökt bjuda på en någorlunda blandad kompott. Hoppas att någonting smakade.
1. Sg5 Lh7 2. Sf4+ Te2#
Så enkelt var det att flytta bort eller skära av samtliga svarta pjäser som kunde gå emellan, samtidigt som man garderade alla rutor kring svart kung.
1. Dxa1+ Sc1 2. Kxb2 Tb3# och 1. Dxe3 Sc4+ 2. Kxd3 Se5#
Svarts dam börjar med att
slå den pjäs som garderar den onyttiga springaren som står på mattrutan, så att svart kung kan slå sig dit i andra draget.
1. Th1 Tg1 2. Lg8 Txg8 3. Txb1 Txa8#
Vits torn måste gå till a-linjen via g8 för att kunna slå bort både svart löpare och svart dam utan att förlora tid. Eftersom svart torn behövs senare kan det inte slås utan måste retirera till den enda ruta varifrån det kan komma tillbaka och blockera b1, nämligen h1. Sen är det bara att spela på.
a) 1. Kg2 Se2 2. Kh1 Ld5+
b) 1. Dh4 Le3 2. De1 Lh3#
c) 1. Te2 Le3 2. Te1 Lh3#
d) 1. Lh1 Sf3 2. Lg2 Lc4#
e) 1. Sg3 Sf3 2. Se2 Lh3#
f) 1. e3 Sf3 2. e2 Lh3#
De två sista matterna var kanske inte så intressanta, men annars är det rätt kul att se hur svart måste hitta ett tempodrag med dam, torn eller löpare. Här är det mest fascinerande att det faktiskt finns en entydig matt med springare och bonde också. Själva spelet blir ju ganska tjatigt.
a) 1. Tc5 Kd7 2. Ke4 d3+ 3. Kd5 e4#
b) 1. Ke4 Kf7 2. Lf4 Kg6 3. Te5 Sf6#
c) 1. Ke4 Lh3 2. Sf5 e3 3. Td3 Lg2#
d) 1. Lf6 Kf7 2. Tg5 Kxf6 3. Tg3 Txd4#
Här finns det inte mycket analogi mellan lösningarna, utan här tyckte vi snarare det var kul att det gick att få ut så pass många olika intressanta matter ur ställningen.
Christer Larsson