Säker seger trots allt!
av Christer Larsson
Läs också Göran Forslunds upplevelse av matchen nedan!
Något hände dock, riktigt vad vet jag inte men lagledare Connys analys verkade vara vettig då han kom fram till att det byttes för lite i laget, och när bytena väl kom ville alla byta samtidigt vilket säger sig självt att det inte går. Att markeringarna inte hölls och att tuffheten i försvaret försvann med vinden var också en bidragande orsak.
B-Laget kunde rättvist reducera genom en riktig pärla - sträckt vrist, yttersida i bortre hörnet. Minuterna senare ytterligare en pärla, och efter en oändlig radda av misslyckade bortrensningar - kvittering!!
Något var tvunget att hända och det gjorde det - PAUS!
B-laget hade inte bara fått blodad tand utan var nu riktigt på gång, och matchens utgång kändes oviss. Dock, med pausvilan kunde Caissa, som Hegerfors brukade säga, "lugna upp" spelet. Markeringarna togs bättre och bollen lämnade Caissas planhalva lite oftare! En par riktigt farliga målchanser kunde dock B-Laget vaska fram och det var tur att målet inte var bredare!
När sedan en i B-Laget räddade ett givet mål med handen kändes det genast bättre - utvisning 10 minuter och straff! Smaskens sa Tomas och drämde till bollen rakt i famnen på den i luften liggande målvakten. Målvakten ja, var det Svenne han hette!? Kvick som attan och till Caissas förtret bäste man på plan!
Så ett givet mål förbyttes mot ny osäkerhet. Kaos i motståndarnas straffområde, ett skott som tar på Göran Forslunds avvärjande armar och i mål. Vilda protester från motståndarna och Göran utvisad! Domaren fick till det att han gjorde en Maradona... någon Guds hand var det dock inte frågan om utan snarare en fråga om kroppens anatomi men, men... Läget såg prekärt ut!
Kontringsfotboll verkar vara en ypperlig taktik i korpen. Alex lyckades göra sitt andra mål genom att springa själv halva planen och lägga in bollen i målet. Andrum och viss säkerhet. Klashed kunde n”ta ”nnu en gÂng genom att runda mÂlvakten och s”kert nÂgra till.
På slutet slog Gunnar en frispark och sköt rätt in i mål eller tog den på någon? Eller är alla frisparkar indirekta i korpen eller missade domaren något?! Mål blev det i varje fall och segern kunde firas i kvällssolen med medhavd dryck!
Dagens överraskning: Alex högerfot!
Dagens målvaktstalang: Den ungdomligt klädda och säkert 75-årige målisen i B-Laget!
Dagens kämpar: Conny, P-O, Göran, Björn, Kylinger, Gunnar, Tomas, Alex och Klashed.
Sanningen om utvisningen -
och lite till!
av Göran Forslund
Vis av erfarenheterna från tidigare matcher av frisparkar i ribban av både Gunnar och mig själv sade jag till Gunnar redan innan matchen att 'Idag kör vi ribba in istället'. Nåväl, vi började spela med både solen och vinden i ryggen, och redan i matchens första anfall lyfte vi in bollen framför deras mål, det uppstod kalabalik, någon nickade, målvakten såg inte bollen, den seglade över honom i en hög båge och -*DUNK*- så damp den ned i ribban och ut framför målet igen där den sedan förpassades över linjen av någon. 'Jaha', tänkte jag, 'så mycket för den förhoppningen...'
Men sedan rullade på bättre. Redan i nästa anfall dundrade Klashed in bollen från snäv vinkel (via stolpen, tänka sig), och strax därefter hann han också rulla in 2-0 innan det blev dags för lite passningsspel. Klashed ute på vänsterkanten in till mig i mitten medan både han och Alex stack i djupled. Jag fann ingen anledning att drälla med bollen utan gjorde som Ove Kindvall--skickade snabbt bollen vidare i djupled förbi deras backar till den löpande duon. Klashed tog bollen och gick mot vänstra stolpen medan Alex var tvungen att ta position vid den högra. Två mot målvakten var inga problem utan Martin rullade lungt över bollen till Alex som kunde toffla in den med höger- foten. Ove Kindvall, förresten: "...men få spelare i fotbolls- Sverige uppfattar kvickare än Kindvall en målsituation, en Roland Sandberg på språng" (Expressens referat av omspelsmatchen mot ÷sterrike i Gelsenkirchen i kvalet till VM 1974, den 27/11 -73, exakt 25 och ett halvt år tidigare). Nåväl...
3-0 efter tio minuter och den där lömska tryggheten infann sig. Men, som någon känd sportprofil uttalat sig: '3-0 är det svåraste resultat man kan leda med i ishockey.' Och eftersom det blir lika mycket mål i korpfotboll som i ishockey gäller säkert samma sak här. Hur som helst lät vi motståndarna kvittera innan halvlek utan att de för det egentligen hade haft så mycket av spelet.
I andra halvlek hade vi både vinden och solen emot oss. Vår enda egentliga fördel var att vi var bättre, så vi fick väl försöka att börja utnyttja det. Spelet böljade trots allt fram och tillbaka och jag kan berätta att det var dj-t svårt att rensa bort höjd- bollarna som damp rakt ned ur solen, men efter tio minuter hade vi i alla fall inte släppt in något mål och började då få betydligt bättre kontroll på vårt eget spel. Vi insåg att motståndarna var klart farligare i anfall än i försvar, så vi kom på tanken att förlägga spelet till deras planhalva. Det lönade sig.
Vi fick en hörna från högerkanten, och när jag såg att Gunnar gick ut för att slå den, tänkte jag 'Ajdå, en fotbollsspelare. Det här kommer att bli en lång spark.' Jag sökte mig följdaktigen ut till bortre kortsidan av straffområdet. Och mycket riktigt. Sekunderna senare kom en boll svävande över alla kalufserna framför mål och tog riktning mig. Jag lyckades ta ned bollen på bröstet, vek undan för en anstormande back och försökte dundra bollen i mål vid första stolpen. Kaos uppstod, bollen hamnade på något sätt hos Tomas som bara skulle lägga den i tom bur. Det var då en av deras backar gjorde dagens målvaktsräddning. Han låg raklång i luften och räddade bollen vid stolpen med handen. Solklart både straff och 10 minuters utvisning--så snart domaren insåg vad som hade hänt.
Tomas fick order att själv lägga straffen, men han slog den tyvärr mitt på målvakten. Inget mål där inte, och fortfarande oavgjort. Nu hoppades man ju att vi skulle kunna utnyttja att vi var en man mer på planen, men det ledde mest till att de backade tillbaka och det blev trångt på deras planhalva. Vi kunde inte heller utnyttja vår snabbhet i kontringarna, så vi måste hitta på något--men vad? Det var då jag insåg vad jag måste göra...
Medan bollen i nästa anfall spelades upp på Tomas på högerkanten, rusade jag upp från min backplats och tog position nå'n halvmeter från den vänstra stolpen. Där stod jag stilla och lät Tomas dundra en boll på min högerhand och in i mål. För att domaren inte skulle missa det stod jag stilla kvar efteråt och skakade min onda hand. Helt enligt beräkningen kom domaren fram och visade ut mig på tio minuter. Bra! Nu hade vi allt lurat dem att kliva fram igen. Med vår vår snabbhet och Klasheds teknik skulle detta snabbt visa sig förödande för våra motståndare.
Mycket riktigt! När motståndarna klev uppfick Alex en boll att springa på över hela deras planhalva. Han jagade som en vinthund för att hålla undan för deras back och jag tror lyckligtvis inte att hann hann tänka, utan han bara pangade på strax utanför straffområdet och bollen satt efter marken utom räckhåll för målvakten. Strax efteråt var det Klasheds tur att briljera. Han kom fri med målvakten och kunde elegant runda honom innan han rullade in bollen i tom kasse. Två mål med fem mot fem på banan. Jag kände hur jag i praktiken hade avgjort matchen till vår fördel genom att bli utvisad.
Vi hann med ett mål till. Då hade jag kommit in på planen igen. Frispark några meter över mittlinjen. Gunnar la upp bollen medan jag sökte mig in framför mål vid första stolpen. Pang! Där kom bollen farande efter backen rakt mot mig. Jag visste inte vad jag skulle göra med den, så jag tyckte att jag kunde lika gärna släppa den. Och tydligen tänkte backen bakom mig likadant, för han släppte den också. Dunk i stolpen innan bollen lade sig i nätmaskorna. Det är bara att konstatera att vi har betydligt mera flyt med stolparna än med ribban. (Förresten-- frisparkar i korpen är i princip alltid direkta. Och är det något annat ska domaren markera det. Inte som någon i motståndarlaget tyckte som krävde att domaren skulle visa tecken för direkt frispark.)
