"Du vill sålunda blifva medlem af denna högtlysande orden? Hvarför? Besvara då följande frågor: Hvem är då denna qvinnan? Gissa!
Svar: Det är schackgudinnan, vår Caïssa!
Till detta möte, hvarför Du gack?
Svar: I vänners sköte, att spela schack!
Hvad är rockad, hvad schack, hvad matt?
Svar: Kungaflykt, kung betryckt, kungs ändalykt!
Sedan schackspelaren besvarat dessa frågor, fick han med hand på ett schackbräde avlägga denna ordensed:

"Jag vill lofva och svära
att till Caïssas ära
högt schackbaneret bära.
I gerning och i lära
vara vän af schackidrotten,
gå med den i botten
tills min kropp blir patt
och döden gör mig matt.
om åt ed jag brister,
aktning er jag mister.
Utsatt för Caïssas vrede
tage mig då den lede."

De förtroendevalda fick titlar som ordförande mästare, skrifvande broder, skatt- och klubbmästare. Ordensverksamheten kan naturligtvis verka närmast komisk sett med dagens ögon men måste ses i ett tidstypiskt perspektiv. Verksamheten fick stor uppmärksamhet i den lokala pressen och anslutningen till sammankomsterna var närmare 20 medlemmar per möte. Efter ett par år var dock alla spår av ordensverksamheten borta och man kunde skönja en vad man idag skulle kalla mer normal schackverksamhet med interna turneringar och utbyte med andra klubbar. Den 25 mars 1912 vann man sin första lagseger mot Kontoristföreningen från Norrköping med 17½-8½.
10-talet var, det första världskriget till trots, ett gott årtionde för föreningsliv och flera andra schackklubbar bildades i Linköping. Den intressantaste var Linköpings Arbetares Schacksällskap som bildades 1913. Det var säkerligen inte helt socialt acceptabelt att bli medlem i Linköpings Schacksällskap utan en passande titel. Så det är ingen orimlig tanke att det nya sällskapet bildades som en protest mot Linköpings Schacksällskap. Tvärtemot situationen i Linköpings Schacksällskap visade klubben, under de dryga två år som den existerade självständigt, prov på stor kreativitet och flit för att ge sällskapet god ekonomi. Man anordnade inkomstbringande fester och efter mindre än ett år hade man nästan 1.000 kronor i kassan. Det måste ha varit ett svindlande belopp för en arbetare på den tiden och man fattade det förmodligen kontroversiella beslutet att sätta in pengarna på bank. Man skänkte också bort schackspel till kaféer och sanatorier i staden.
27 maj 1913 besökte världstvåan Nürnbergdoktorn Siegbert Tarrasch Linköping under ett av sina Sverigebesök. Han inledde med ett timslångt föredrag och avslutade med simultanuppvisning mot 33 motståndare. Doktor Ludvig Oskar Svenonius, som då bodde i Norrköping, var en av två vinnare. Samma år bildades Östergötlands Schackförbund, ÖSF, vilket bidrog till att få igång utbytet mellan klubbarna med DM-cupen som viktigaste tävling.
1915 började det rika Arbetarnas Schacksällskap och det fattiga Schacksällskapet att närma sig varandra och den 23 november 1915 gick klubbarna ihop till Linköpings Allmänna Schacksällskap (LASS), det namn som klubben har än idag. Att beslutet inte var helt lätt att ta framgår bland annat av Arbetarsällskapet protokoll där debatten beskrevs som "särdeles skarp". Med sig i boet hade Arbetarsällskapet bland annat en större pokal som än idag gäller som vandringspokal i klubbmästerskapen.
Sammanslagningen kan nog betecknas som lyckad och man fick ett mycket starkt representationslag. De dominerande klubbarna i Östergötland under tiotalet var Norrköpings schacksällskap, som bildades redan 1892, Linköpings Schacksällskap och Kontoristföreningen i Norrköping, det som sedermera skulle bli Schack 08, och som bildades 1908. Verksamheten gick dock ner igen, framförallt klagades på att Arbetarklubbens medlemmar var allt sällsyntare gäster på klubbaftnarna. ÖSF lade dessutom ner verksamheten under några år. I slutet av tiotalet tvingades man än en gång diskutera klubbens existens och återigen kände sig grundaren, häradskrifvaren Lindén, manad att få klubben på fötter igen, dock utan att få något gehör denna gång.
Hela 20-talet var en mellanperiod med internt klubbspel på sparlåga och minimalt utbyte med andra klubbar. Man hade för länge sedan lämnat hotellen och spelade uteslutande på olika kaféer. 1928 gick Lindén ur tiden så han fick inte uppleva LASS första storhetstid som nu bara låg ett par år bort. Den inleddes med att den då okände 24-årige Folke Ekström blev medlem 1930. Hans största framgångar, svenska mästerskap och internationella mästartitlar både i närschack och i korrespondensschack, kom visserligen långt efter det att han lämnat klubben i början av fyrtiotalet, men han skulle starkt bidra till att LASS skulle få sin första egentliga guldålder i klubbens snart 100-åriga historia. Bland annat vann LASS lag-DM sju gånger av åtta mellan åren 1934 och 1942. Folke Ekström måste betecknas som den bäste spelare som en gång varit LASSare. För att ge Ekström värdigt motstånd anordnade man flera turneringar med inbjudna mästare, vilket man också fortsatte med ända till 60-talet. 30-talet innebar också förbättrad ekonomi, bland annat för att man återigen anordnade inkomstbringande fester. Ett namn som förtjänar att nämnas i det och andra sammanhang i en krönika som denna är Sven Öberg som var klubben trogen i mer än 60 år från 1928. 1935 bildades den andra större schackklubben i Linköping, Linköpingskamraterna. Jämfört med Norrköping har dock Linköping haft få klubbar.
Efter att Folke Ekström lämnat LASS 1942 gick återigen klubbverksamheten ner. Ett namn som skulle få stor betydelse för LASS men ännu mer för korrespondensschacket nationellt och internationellt var A E Axelsson som började i LASS i slutet av 30-talet. Från slutet av 40-talet och nästan 10 framåt dominerades verksamheten av utbytet med vänorterna Roskilde och Tönsberg. 1950 kom Anton Fridh till Sällskapet. Han måste tveklöst betecknas som den bäste aktive LASS:aren genom tiderna. Han var också mycket aktiv i klubbtävlingar och lagsammanhang. Han var bäste poängplockaren i LASS och på första bordet i det östgötalag som deltog i föregångaren till dagens allsvenska. Hans andraplats i SM 1957, efter särspel med Zandor Nilsson, får anses som den bäste prestationen av en LASS:are i närschack.
Efter att Anton Fridh lämnat LASS 1959 tog Torvald Larsson över schackbrädet, dock utan att för den skull dominera som Anton Fridh gjorde. Torvald är den som har flest klubbmästerskap av alla LASSare. Juniorverksamheten började så sakta komma igång. LASS fick sin första efterlängtade egna lokal 1965. 70-talet med rankingsystem, ett allsvenskt lagsystem, Bobby Fischers framgångar och ett snabbt växande universitet innebar en ny era i klubbens historia. Juniorverksamheten var mycket aktiv. Detta resulterade i ett antal SM-titlar, de flesta i skollagsammanhang. Klubben alstrade också många framgångsrika korrespondensschackspelare. Ingvar Carlsson blev sedermera stormästare och Robert Ericsson internationell mästare. Pavel Lacko blev svensk mästare 1984 och LASS deltog framgångsrikt i flera lag-SM med en SM-titel som kulmen. I lag-SM i närschack tillhörde man mestadels division I med tre korta gästspel i högsta divisionen som undantag, det senaste 1996-97. I närschack nådde Ingvar Carlson och Pavel Lacko SM-gruppen och Per Vernersson vann en Hallsbergsturnering och en juniorSM-titel. Viktoria Johansson tillhör svenska damelit och har exempelvis vid flera tillfällen suttit på första borden i damolympiaden.
De senaste åren har man, som många andra klubbar, återigen sett en nedgång i verksamheten. Sedan 1995 är LASS enda schackklubben i Linköping. Många av de bästa spelarna har lämnat klubben och få har kommit utifrån. Man planerar att anordna sitt andra SM jubileumsåret 2001 efter framgången med SM 1984.
LASS öden och äventyr är, lagom till klubbens 100-årsjubileum, sammanställt i en drygt 350-sidig hundraårskrönika som väntas lämna tryckeriet i början av mars 2001. Den som har frågor eller kommentarer är mycket välkommen att skicka email.