Den stora poängen-
och sista matten med gänget!
av Conny Olsson och Bo Sjögren
| hemLASS | LASSmeddelande index | LASSmeddelande nr 2 1999 index |
| LASS I: Den stora poängen- och sista matten med gänget!
|
|
|
Efter höstsäsongens förluster insåg väl alla att det skulle bli svårt att hänga kvar i elitserien, men någon poäng skulle vi väl få med oss!? Redan i första matchen efter juluppehållet väntade den på pappret mänskligaste motståndaren. Sjätte rondens bottenmöte mot SK Kamraterna, Göteborg blev precis så spännande som man hade kunnat förvänta sig. Som vanligt hade våra motståndare inte kunnat samla ordinarie manskap till bortamatchen, och med undantag för de två första borden skiljde endast ett fåtal rankingpoäng vid varje bord. Robert och Ingvar tog tidiga remier, medan jag spelade mitt bästa parti för säsongen:
1. d4 De senaste åren har jag nästan uteslutande spelat 1. e4, åtminstone om jag inte haft någon speciell "prepp" på gång. Emellertid hade motståndarnas laguppställning fått mig att välja ett annat öppningsdrag i det här partiet. Jag tyckte mig nämligen komma ihåg ett parti i TfS för några år sedan där svartspelaren hette Ulf Nyberg och spelade fajarowiczgambit. Jag spelar själv denna öppning som svart, och för det första kunde det vara intressant att som omväxling se öppningen från den vita sidan, för det andra tvivlar jag på att öppningen är riktigt korrekt (objektivt sett)! 1. - Sf6 2. c4 e5 3. dxe5 Se4 4. Sf3 Det finns flera goda alternativ för vit, men systemet med 4. Sf3 och 5. a3 (eller i omvänd ordning) tycker jag själv är jobbigast att möta. 4. - Sc6 En annan möjlighet är 4.- Lb4+, men det ger knappast svart några större vinstchanser om vit spelar någorlunda bra. 5. a3 d6 6. Dc2 6. exd6? är sämre, då svart får ruggig kompensation efter Lxd6, Lf5, De7 och 0-0-0. Däremot är 6. Lf4 möjligt. 6. - Sc5!
6. - Lf5? är ett känt fel ända sedan partiet Reshevsky - Bisguier, New York 1954-55. Det följde 7. Sc3 Sxf2 8. Dxf5 Sxh1 9. e6 och partiet blev tråkigt för svart. Tim Harding ger 6. - d5 ett utropstecken, men jag håller inte alls med om hans bedömning. Det kan följa 7. e3 Lg4 8. cxd5 Dxd5 9. Lxc4 Da5+ och nu kan vit antingen spela 10. Sbd2 eller gå in i ett slutspel efter 10. b4 Lxb4+ 11. axb4 Dxa1 12. Dxe4 Lxf3 13. gxf3 Dxe5. Svart har väl hyfsade remichanser i båda fallen, men vilken öppning ger inte "hyfsade remi-chanser"? Nej, som teoriläget ser ut just nu verkar partidraget vara det enda som kan rättfärdiga fajarowicz-gambiten. 7. b4 Se6 8. Lb2 Här kan vit också slå på d6, då vits dam och svarts springare står på ett för vit mer gynnsamt sätt i jämförelse med kommentaren till vits sjätte drag. 8. -Sxe5 9. Sxe5 dxe5 10. Lxe5 a5 11. b5 Lc5? Spelat efter en timmes funderande, men ändå dåligt. Det är inte alls säkert att det just är löparen som ska till c5. Bättre var 11. - Dg5 eller 11. - b6. Enligt en dansk teoretiker, Niels Jörgen Jensen, står svart sedan bra, men våra efteranalyser tyder på att vit har tämligen goda möjligheter att överleva med sin merbonde i behåll. Sanningen är väl att ställningen är ytterst oklar. 12. e3 Dg5 13. Dc3!? Svart har offrat bonde för att få herravälde över de svarta fälten. Min idČ bakom draget var att svart, för att slippa trycket mot g7, i något läge måste spela f6 och därmed försvaga de vita fälten på kungsflygeln. 13. - f6 14. Lg3 b6 15. Le2 Lb7 16. O‚O Kan tyckas vågat, men jag trodde mig ha tillräckliga försvarsresurser. En annan fråga är vart kungen annars skulle ta vägen. 16. - h5 17. h4 Dh6 18. Dc2!
Se kommentaren till vits 13:e drag! Svart har försvagat f5 och g6. En idČ nu är 18. - g5 19. Df5 Sg7, men efter 20. Dh3 g4 (Hur ska svart annars komma i trygghet med kungen?) 21. Dh2 har vit total kontroll över de svarta fälten på kungsflygeln, obehagligt tryck mot c7 och svarts angrepp kommer ingen vart. 18. - O-O-O 19. Df5 Möjliggör byte av vitfältslöparen, varefter svarts kungsställning är sämre än vits. 19. - Tde8 20. Lf3 Lxf3 21. Dxf3 Kb8 22. Sc3 f5 23. Sd5 Det går säkert att ta bonden också, men varför skulle jag ge svart chansen till motspel på f-linjen? Jag har redan en merbonde, så det är bättre att ta över initiativet för gott. 23. - Thf8 24. Tad1 g5? Dåligt, men vad ska svart göra? 25. hxg5 Dxg5 26. Sxc7! Efter 26. - Sxc7 27. Lxc7+ Kxc7 28. Dc6+ Kb8 29. Td7 blir svart matt. 26. - f4 27. Sa6+ uppg. Det blir matt i alla fall genom 28. Td7 eller 28. Da8.
Tyvärr förlorade sedan Janne och Bengt, så efter tidsnöden (där vi tog till
det ovanliga knepet att mörkerlägga lokalen två gånger) låg vi under med 2,5-3,5. Pontus hade ett lättvunnet slutspel med sisådär 63 merbönder, medan läget var mer oklart i de andra partierna. Miron hade offrat (?) bonde i öppningen, men sedan vänt partiet och kunde så småningom vinna ett springarslutspel genom exakt spel. Bosse hade offrat pjäs och dukade till sist under inför motståndarens angrepp. 4-4 alltså! En halv seger eller en halv förlust? Chanserna att hänga kvar var nu minimala, men samtidigt kändes det skönt att vi åtminstone fått med oss en matchpoäng, så vi skulle slippa nesan att degraderas med enbart förluster. Ändå såg det länge ganska ljust ut. Visserligen kom Robert tidigt dåligt i sitt parti, men Pontus, Janne och Bengt stod bra, Miron hyggligt och Bosse hade som vanligt en obedömbar ställning där allt stod i slag. På några minuter i tidsnöden förändrades dock allt och när den var avklarat låg Bengt och Miron under med kvalitet, Pontus och Robert med bönder i tornslutspel och Bosse var utsatt för ett otäckt angrepp. Till slut blev ändå inte förlustsiffrorna speciellt stora, då Janne vann och Pontus och Roberts motståndare på något sätt misslyckades med att vinna. Robert stod till och med på vinst i ett läge. Vi kommer in när det såg som mörkast ut:
Var sitt torn och två bönder var på var sin flygel. Ar inte det ganska jämnt? Nja, det finns egentligen en bra grundregel för dylika kapplöpningar: den som har kommit längst fram med bönderna vinner. 51. b4 Th1 52. b5 Tb1 53. b6 h4
Äntligen har svart fått fart på sin bonde! Men vit har som synes hunnit ett steg längre och står fortfarande på vinst. Som alla förstår kommer b-bonden kosta svart ett torn. å andra sidan lär vit få ge igen sitt torn på svarts h-bonde... 54. Tc4 Kg5 Här håller inte 54. - g5 p g a 55. Tb4 Txb4 56. Kxb4 h3 57. b7 h2 58. b8D h1D 59. Dh8+ och svarts dam faller. 55. Ka6 h3 56. Tc2 Kf4 57. b7
57. - g5 Varför inte 57. - Kg3? Tanken är god, dvs 58. Ka7 h2 59. Txh2 Kxh2 60. b8D Txb8 61. Kxb8 g5 och vit och svart plockar upp dam samtidigt. Men vit sätter käppar i hjulet genom 58. Tc6! g5 59. Tb6! Txb6 60. Kxb6 h2 61. b8D+ Kg2 62. Db7+ Kg1 63. a5 h1D 64. Dxh1+ och vit plockar upp en dam innan svarts bonde har hunnit till g2, dvs teoretisk vinst. 58. Ka7? Här sätter vit bort vinsten. Rätt drag är 58. Tc6! med fortsättningarna:
58. - g4 59. b8D Txb8 60. Kxb8 g3
61. a5 g2 Här borde vit ha säkerställt remin genom 62. Txg2 hxg2 63. a6 g1D 64. a7 Db6+ 65. Ka8 då svart inte har något bättre än 65. - Dc7 patt. Istället sätter vit partiet helt över styr... 62. Tc4+?? Men jag ser inte vinsten som finns där utan återgäldar artigheten direkt. 62. - Kf3?? remi
Jag tittade länge på 62. - Ke5, som är det logiska valet, men såg inte hur jag skulle kunna sätta vit matt. Med bara minuter kvar på klockan fegade jag istället åt andra hållet varpå det återigen är en remiställning efter 63. Tc1.
Men hur vinner man då? Jo, så här:
62. - Ke5 63. Tc1 h2 64. a6 g1D 65. Txg1 hxg1D 66. a7 Db6+ 67. Ka8
67. - Dc6+ 68. Kb8 Kd6! med matt! Jag hade helt missat att det fanns en matt på c7. Suck... Kommentarer av Robert Ericsson. Hade vi otur i tidsnöden? Nej, knappast. Snarare var det väl elitserierutinen som visade sig. Att ett sämre lag så ofta har oflyt kan inte vara en tillfällighet. Rockaden-matchen är inte mycket att säga om. Vi var kraftigt försvagade då familjen Carlsson befann sig på utlandssemester , men vi hade knappast räckt till i alla fall. Det såg ungefär likadant ut på många bord: Ganska jämnt i början, men så småningom förbättrar Rockaden-spelarna sina ställningar gradvis, för att sedan bryta igenom runt tidskontrollen. Den ende som någon gång stod bra var väl vår joker P-O Jakobsson. Till slut lyckades vi i alla fall bärga två remier genom Bengt och Miron. Därmed var chanserna att hänga kvar endast teoretiska. Inte ens tre segrar i slutspelet skulle sannolikt räcka.
Det var ett avslappnat LASS-gäng som åkte till slutspelet, fast beslutna att ställa till med så mycket sattyg som möjligt, utan någon egentlig press att försöka rädda oss kvar. Det verkade troligt att det skulle krävas ungefär åtta matchpoäng på de tre sista ronderna för att vi skulle ha en rimlig chans att hänga kvar, och det skulle visa sig att inte ens det hade räckt... Tyvärr hade vi två återbud: Robert hade i ett tidigt skede flaggat för att jobbet satte stopp för hans medverkan, och Miron lämnade återbud under sista veckan av familjeskäl. I stället spelade Jens Alfredsson och Martin Klashed, två lovande yngre förmågor, som därmed fick chansen att se och lära. Under tiden lyckades de skrämma en och annan, malmöbor i synnerhet, och de skiljde sig från sin uppgift med hedern i behåll. Elitseriens slutspel spelades i år på Scandic hotell i Mölndal, och det var inget fel på spellokalerna, åtminstone inte det mindre rum där vi tillbringade alla våra matcher. Vi bodde på hotellet, och även de rummen var OK, även om de hade väl många TV-apparater för min smak (Bengt försökte lära mig något om de filmer som visades, men det mesta gick mig förbi; det var mest slagsmål (någon van der Damm knockade visst någon som hette Rolf Lindkvist?) och skjutande -- förutom Greta Garbo, som inte blinkade. Jag skulle förmodligen inte få något högt betyg i ämnet filmkunskap...) Jag måste säga några ord om banketten. Fel, "banketten". Vad tänker man på när man hör ordet bankett? åtminstone jag tänker på en trerättersmiddag, med tal, kaffe och allehanda drycker som dricks "i vänners lag". Denna "bankett" hade visserligen ett visst mått av tal, men av trerättermiddagen blev en halvrättersmiddag ă ingen förrätt, ingen efterrätt, en huvudrätt utan pommes frites eller något annat tilltugg, och kaffe fick man hämta själv om man ville. Skandal är ett relativt milt ord i sammanhanget, och oavsett vad SSF kommit överens med krögaren om tycker jag man ska kräva pengar tillbaka. Stora delar av dem som satt vid samma bord som jag åkte till McDonalds efteråt för att stilla sin hunger... Om vi skulle övergå till själva spelet? Det började bra: Farsta var ett av de lag vi möjligen skulle kunna rå på, och eftersom de saknade en av sina toppspelare, Björn Ahlander, ökade våra chanser något. Pontus fixade en remi mot Lars Degerman, trots den sämsta bondeställning jag någonsin sett på ett bräde, och jag fick, med tur och ännu mera tur, remi mot Thomas Ernst (jag tänkte återkomma till ämnet längre fram). Med följande imponerande utspelning ordnade Bengt oavgjort på de fyra första borden:
1.Sf3 Sf6 2. c4 d6 3. Sc3 e5 4. g3 Le7 5. Lg2 O-O 6. O-O c6 7. d4 e4 8. Se1 d5 9. Sc2 Le6 10. c5 b6 11. b4 a5 12. a3 axb4 13. axb4 Txa1 14. Sxa1 bxc5 15. dxc5 Sbd7 16. Le3 Sg4 17. Ld4 Sge5 18. f4 exf3 19. exf3 Sc4 20. Sc2 Lf6 21. Te1 Lf5 22. Lxf6 Dxf6 23. Sd4?
Vit har långsamt blivit utspelad, men det är först nu som det blir riktigt illa. 23. Se2 ser vid en hastig, icke-datorkontrollerad, blick ut som ett bättre drag, men svarts pjäser är bra placerade och rimligen måste svart stå mycket bra i alla fall. Nu tar det slut fort. 23. - Sb2! 24. Dd2 Sd3 25. Sxc6 Dxc6 26. Tb1 S7xc5 27. bxc5 Dxc5+ 28. Kf1 Tc8 29. Sd1 Se5 0-1 Eftersom Conny spelat en snabbremi, och de fyra toppborden var klara därnäst, stod det 2,5-2,5 när tidsnöden började, men där tog det roliga slut: varken Ingvar eller Martin Klashed lyckades hålla ihop sina något sämre ställningar. Då hjälpte det inte att Jens redde ut sina problem, och till och med vann, sedan motståndaren missat ett och annat. Förlust med 3,5-4,5, och det är väl inte mycket att säga om; vi fick de poäng vi skulle ha, och några till. Samtidigt slog Kamraterna sensationellt Sollentuna, och det blev i det närmaste klart att vi skulle komma sist. Matchen mot Luleå blev inte lika dramatisk som Farsta-matchen. Det började illa med att Conny, i en ställning som enligt egen utsago var bättre för honom, begick regelrätt harakiri och blev matt i två drag. Själv spelade jag inte mycket bättre än så mot Kurt Setterqvist, men kunde kämpa ända fram till tidsnöden. Det positiva från matchen var väl att vi faktiskt, återigen, höll 2-2 på de fyra första borden; Pontus vann, som svart, mot förre Sverigemästaren Robert åström efter en hårresande tidsnöd, där Pontus för omväxlings skull hade mer tid än motståndaren, och en revanschsugen Janne Westlund hamrade sig till slut genom Anders Larssons försvarsbastiljoner:
1. d4 d6 2. e4 Sf6 3. Sc3 g6 4. Le3 Lg7 5. Dd2 Sc6 6. Sf3 Sg4 7. Lg5 h6 8. Lh4 g5 9. Lg3 e5 10. dxe5 Sgxe5 11. Sxe5 Sxe5 12. Le2 Le6 13. Sb5 Sc4 14. Lxc4 Lxc4 15. Db4 Lxb5 16. Dxb5+ Dd7 17. Dxb7 O-O 18. O-O Tab8 19. Dxa7 Txb2 20. Tad1 Dc6 21. c4 Ta8 22. De3 Taxa2
Här tittade jag på Jannes ställning, och blev bekymrad. Var det verkligen det här Janne siktade på när han började smaska i sig bönder på damflygeln? Svart har redan hunnit dubblera tornen på andra raden, vilket läroböckerna säger är bra, och var har vit sitt motangrepp? Jodå, det är på gång; genom att svarts torn deltar i angreppet har de bakre regionerna i motsvarande grad försvagats, och det försöker vit nu utnyttja för att starta ett kungsangrepp. Vid korrekt spel borde dock svart stå bra... 23. e5! Te2 24. Db3 dxe5 25. Td8+ Kh7 26. c5 Kg6 27. h4 De4 28. h5+ Kxh5 29. Dxf7+ Dg6 30. Dd7 Df6 31. Tg8 Kg6 32. Te8 Tad2 33. Dxc7 Kh7 34. Db7 Tb2 35. Dd5 Lf8 36. Te6 Df5 37. Dd7+ Kg8 38. Dc6 Kf7 39. De8+ Kg7 40. Txe5 1-0 Mest minnevärt från den här ronden var naturligtvis Schack 08:s öden och äventyr. Om den mack, där Per Vernersson och någon mer (Per ThorČn?) letade efter en lunch-restaurang, hade haft en, hade norrköpingsborna med största sannolikhet delat vårt öde, och för första gången åkt ur elitserien. Nu återvände de i stället till spellokalen, där de fick reda på att ronden startat för fem minuter sedan. För att göra en lång historia kort, sista man satte sig vid brädet tre minuter innan han skulle förlorat på w.o, och efter en kämpainsats klarade man oavgjort mot Eksjö. Vill ni höra resten av historien får ni fråga Per ThorČn... Limhamnsmatchen var återigen en kämpamatch, även om det inte avspeglas i resultatet. När domaren bad Stellan Brynell skriva på matchprotokollet, sa han spontant något i stil med "Jaså, blev det så mycket?", och menade att LASS stått på vinst på de två bottenborden, och att det ju inte varit helt klart på toppborden heller... Dessutom hade Bengt tagit en stormästarremi, och Ingvar fått följande gåva:
1. e4 c5 2. Sf3 d6 3. d4 Sf6 4. Sc3 cxd4 5. Sxd4 g6 6. Le3 Lg7 7. Le2 O-O 8. O-O Sc6 9. Sb3 Le6 10. f4 Sa5 11. f5 Lc4 12. Sxa5 Lxe2 13. Dxe2 Dxa5 14. g4 Tac8 15. g5 Txc3 16. gxf6 Txe3 17. Dxe3 Lxf6 18. c3 Tc8 19. a3 Tc5 20. Kh1 Db5 21. Df2 Kg7 22. Tad1 Tc4 23. fxg6
För den som slukat Pavels korrbok (jag har några kvar för intresserade, ý 45 kr + porto för LASSare...) är, skulle jag vilja påstå, 23... hxg6 nästan automatiskt i den här ställningen; poängen är att svarts kungsställning är i det närmaste osårbar, medan vits är tämligen luftig. Men svart hade uppenbarligen inte läst boken, eller så missade han att vit faktiskt får angripa hans kung också. Och att be Ingvar angripa har ungefär samma effekt som att be mig att äta: det blir rent på bordet... 23. - Txe4?? 24. gxh7 Te2 25. Dg3+ Kxh7 26. Dh3+ Kg6 27. Tg1+ Lg5 28. Txg5+ Dxg5 29. Dd3+ f5 30. Dxe2 Dh4 31. De6+ Kg5 32. Dxe7+ Kh5 33. Dh7+ Kg4 34. Td4+ 1-0 Någon individuell betygsättning av de olika spelarna tänker jag inte göra, men man måste ändå, tycker jag, nämna en viss Pontus Carlsson och hans framfart under slutet av serien. I sina fyra sista partier mötte han Ludvig Sandström, Lars Degerman, Robert åström och Jonny Hector, och tog 50% mot dessa. Pontus kommer att utvecklas mer, var så säkra; och lyckas han med sin målsättning att dra ner på tidsnöderna så kommer han att spela i SM-gruppen inom tre år, sanna min ord. Hur ser det ut inför nästa säsong? Enligt AKs uppdelning hamnar LASS och Kamraterna i div 1 Mellersta, medan Eksjö spelar i den södra tredjedelen. Förmodligen är väl Kamraterna det bättre laget, men som bekant har LASS inget emot att vara nederlagstippade. Och vi ska naturligtvis inte glömma Örebro, som med några förstärkningar nu tillhör toppskiktet i div 1. Jag ger LASS en trettioprocentig chans att omedelbart kliva tillbaka till Elitserien.
Ungefär ett drag (!) efter att teorin tog slut schabblade jag bort en bonde, och letar nu efter något som liknar motspel; därför det lätt desperata textdraget, som emellertid har sina poänger. 26. - g5!? 27. Sh5 I efteranalyserna ångrade Ernst att han inte spelat 27. Sfe6, men såvitt jag kommer ihåg lyckades vi trots allt hålla liv i svarts ställning. 27. - Txe2 28. Txf6 Se7 29. Taf1 Lg4 30. Th6?! Visst ser det konstigt ut! Jag trodde på 30. Sg3, följt av 31. Sge4, och vid efteranalyserna höll Ernst med, och förstod inte varför han förkastat den varianten. Nu har svart plötsligt skaffat sig (nåja, "fått" är nog ett bättre uttryck...) ett farligt angrepp. 30. - Sf5 31. Tc6 Se3 32. Sf6+ Kg7 Nu såg jag inget annat än 33. Sxg4 Txg2+ 34. Kh1 Txg4 och svart har tagit tillbaka sin bonde, och behåller vissa angreppschanser. Men Ernst hade hittat något...
Hoppsan! På 33... Txg2 34. Kh1 Lf3 följer 35. Ta7+ Kg6 36. Sd5+! och hur svart än bär sig åt kommer vit åt att slå hästen på e3 med schack och förödande konsekvenser. Aven på andra drag ser schacken på a7 otrevlig ut; men det finns ett motgift... 33. - Ta8! 34. Txa8 Te1+ 35. Kf2 Te2+ 36. Kg1 Te1+ remi Som sagt, lite tur skadar inte... I nästa parti har vit sex drag kvar att göra innan tidskontrollen, och ungefär lika många minuter; det är alltså inte tidsnöd, åtminstone inte med carlssonska måttstockar mätt.
Ställningen är väl i balans: vit har en bonde mer, men svarts pjäser är mer aktiva. Här väljer jag dock en felaktig spelplan, något slags invasion på sjunde raden, som vemsomhelst, till och med jag, borde ha insett vara meningslös, eftersom jag inte kan få med alla pjäser i angreppet. Inte heller inser jag var farorna i den egna ställningen lurar, framför allt missade jag svagheten på andra raden (att jag hade en del problem på första raden vill jag dock minnas att jag insåg redan under partiet). Kontentan av en elementär ställningsanalys säger att tornet på d2 står bra där det står: garderar hästen på d1, fältet d4 och andra raden, samt understödjer d-bonden om svart skulle få för sig att flytta bort alltför många pjäser som täcker d6. Efter t ex 35. g4 Sh4 36. Tf1 är ställningen fortfarande helt OK för vit; efter textdraget bär det snabbt utför. Man kan nog sätta frågetecken efter de flesta av vits drag i fortsättningen... 35. Tde2 Tdc8 36. g4 Sd4 37. Tf2 Lg3 38. Te7+ Kh6 39. Tf1 T8c2 40. g5+ Kxg5 41. Te4 Sf3+ 0-1 42. Txf3 Txd1+ 43. Tf1 Lh2+ 44. Kh1 Txf1 matt hade väl varit en lämplig avslutning på partiet med tanke på den här artikeln, men det kom jag inte på förrän det var försent... |
Christer Larsson
