Jag föddes i Långshyttan i södra Dalarna. Min far jobbade med att göra stål på järnbruket. Efter sexårig folkskola fick jag vid fjorton års ålder arbete som kontorist på brukshotellet. Där jobbade jag några månader, innan jag började på verket. Där hade jag olika arbetsuppgifter. Först var jag vid kemiska laboratoriet, men så småningom kom jag till verkstadssmedjan, där jag var smedlärling. Där arbetade jag fyra år och gjorde sedan rekryten på T3 i Sollefteå. Efter ett och ett halvt års militärtjänstgöring kom jag tillbaka till verket. Det kändes inte som om smedsyrket riktigt passade mig, så jag förflyttade mig till verkstaden. Några månader senare drabbades jag av polio och hamnade på sjukhus.

Under konvalescenstiden praktiserade jag först hos en privattandläkare i Långshyttan, och sedan började jag på en utbildning till tandtekniker i Stockholm. Jag bodde för övrigt i samma hus på Drottninggatan som Strindbergs "Röda rummet" utspelar sig i. När bara några praktiska prov återstod på utbildningen fick jag dessvärre blindtarmsinflammation. Det var ett helsike innan vi fick tag på sjukvård, men till sist tog Serafimersjukhuset emot mig. Ingen visste vad det var för fel på mig, men sedan kom en riktig läkare och stack två fingrar i sidan på mig. Han upptäckte direkt vad det var för fel. Sjukhusvistelsen kommer jag väl ihåg. I en säng bredvid mig låg en galning som alltid berättade roliga historier. En gång skrattade jag tom så mycket att mitt nysydda sår gick upp. Ur såret kom inte bara blod, utan också var: början till blodförgiftning. Dessbättre kunde man sätta in medicinering (sulfanomid) i tid. Det var tur att medicinen precis hade upptäckts! Senare fick jag en annan galning som rumskamrat, men han var galen på ett mindre positivt sätt. På 30-talet rånade och härjade en liga som kallades Nilsson-Tuneman-ligan. Mannen i sängen bredvid mig var ingen mindre än Nilsson-Tunemans högra hand. Han var stor och hade tjocka svarta ögonbryn. Man vågade knappt titta på honom!

Så småningom blev jag utskriven, men jag hade ju missat de sista proven. Med löfte om att få komplettera utbildningen nästa år, började jag söka jobb. Under den här perioden arbetade jag ett par korta perioder som kontorist och sågslipare. Jag hann också med att praktisera som tandtekniker i Kristianstad. Till slut fick jag arbete hos en privattandläkare i Fagersta, men redan efter några månader fick jag ett bättre anbud från folktandvården i Särna (norra Dalarna) och flyttade dit på sensommaren 1948. Det var mycket ovanligt på den tiden att man lämnade en anställning för en annan. I Särna bodde jag i sju år, och jag har många härliga minnen därifrån. Eftersom det var stor varubrist i Norge efter kriget smugglades det en del, och hembränning förekom också. Polisstyrkan var därför väl tilltagen. Någon grövre brottslighet existerade emellertid inte, och de allra flesta var varma och vänliga människor. Jag vill betona att jag själv på intet sätt var inblandad i vare sig smuggling eller hembränning! Varje påsk brukade jag ta några dagars semester, för att tillsammans med några kamrater åka upp till Härjedalsfjällen och fiska. En kamrat hette Frits. Det var en härlig och skojfrisk herre i femtioårsåldern. En gång tog han på sig spetsbyxor och tyrolerhatt innan han begav sig upp mot trädgränsen. Där hittade han vitmossa, som har formade till skägg och mustasch, samt tog på sig ett par stora glasögon. Sedan kom han tillbaka och började prata spanska med turisterna. Såvitt jag vet kunde han ingen spanska. Han hade väl bara sett några ord och sedan improviserat. Han var fullständigt galen och han behövde bara öppna munnen, i stort sett, så började man skratta!

En gång hade jag tänkt att strunta i Härjedalsfärden, för att istället spela schack-DM. Emellertid ringde en gammal grannpojke till mig och ville följa med på fiskefärd. Då var det bara att ringa och avboka DM! Vi tog bussen upp till Härjedalen. I fickan hade jag en liten dosa som gav ifrån sig ett kacklande läte när man tryckte på den. Jag prövade den ett par gånger, och busschauffören blev upprörd då det var strängeligen förbjudet att ha höns i bussen. När alla hävdade att de inte hade höns, stannade chauffören till slut bussen och gick och kontrollerade samtliga passagerare. Någon kläckte ur sig att han kanske kört över något höns som fastnat i hjulen. Även dessa kontrollerades, men mysteriet kvarstod under hela resan. Senare blev jag god vän med busschauffören, och några år efter händelsen beslöt jag mig för att avslöja min hemlighet. Jag var en smula nervös för att han skulle bli arg, men istället började han storskratta. Tydligen tyckte även han att det var ett lyckat skämt!

1955 flyttade jag så upp till ett litet samhälle - Liden - fem mil ovanför Sundsvall. Där arbetade jag i tre år. Sedan flyttade jag till Värmland, där jag var stationerad i Årjäng och Arvika.

1960 kom jag så till Östergötland. Min bror bodde i Åby och eftersom jag var ensamstående med en minderårig dotter, passade det bra att få hjälp med barnpassningen. Jag sökte - och fick - jobb där. Svårare var det med bostad, men med hjälp av min bror löste det sig till slut. Efter ungefär ett år fick jag se en annons om en schackmatch mellan Norr och Söder i Norrköping. Mest för att titta åkte jag dit, men blev av Norrs lagledare "Bäcka" Flisberg medplockad i hans lag. Jag spelade remi mot Ingemar Zerpe, som var en stark spelare på den tiden, och blev sedan övertalad att gå med i Schack 08. I mina första turneringar spelade jag dåligt, men efter några månader lyckades jag vinna en stark blixtturnering och blev därför uttagen i förstalaget. Där fick jag stanna resten av min tid i klubben.
Efter fem år flyttade jag så till Linköping. De första två åren spelade jag kvar i Schack 08, men gick sedan över till LASS, och här är jag kvar än.

Hur och när började du spela schack?

Min far var med i schackklubben i Långshyttan, och han lärde mig spela när jag var 12-13 år. Jag tyckte att det var roligt och tog med mig fars bräde och pjäser för att lära en kamrat. I trappan mötte jag kamraten, som också bar på bräde och pjäser. Då hade hans halvbror precis lärt honom reglerna, så han var på väg för att lära mig!

Du är väl nästan mer intresserad av problemschack än "vanligt" schack?

Ja, i Allers veckotidning fanns en schackspalt när jag var barn. Där fanns ofta något schackproblem som skulle lösas. (Eftersom jag inte hade något bräde blev jag bra på schackstudier.) Ganska snart började jag med några trevande försök att skapa egna problem. Vid 14 års ålder skickade jag in min första tvådragare till Axel Åkerblom. Han hade en schackspalt i Lidman-pressen, vilken bestod av 4-5 lokaltidningar i Dalarna. Mitt intresse för problemschack blev allt starkare innan det kulminerade vid mitten av 50-talet. Jag har ingen aning om exakt hur många problem jag gjort. I Börjes intervju efter min 70-årsdag tror jag att jag uppgav siffran 300, men sannolikt ska den vara lägre, kanske 150. Av dem har nog ett hundratal publicerats, oftast i ortstidningar och Tidskrift för Schack. En gång hade jag lovat en vän i Uppsala - Bo Göransson ett problem. När SM gick i den staden åkte jag upp och bodde hos Henryk Dolata. Han övertalade mig att låta arrangörerna publicera problemet i deras bulletin, och istället tillägna Bo ett annat problem. Henryk skickade även det första problemet till TfS och British Chess Magazine. I Börjes artikel efter min 70-årsdag står det att jag är "internationellt berömd" problemist. Jag tycker att det är lite att ta i att kalla mig "internationellt berömd" bara för att jag en gång publicerats i BCM. Idag skapar jag inte längre några problem, utan har varit helt inaktiv sedan 3-4 år tillbaka.

Vad har schacket betytt för dig?

Framförallt har mitt schackspelande inneburit att jag fått väldigt många goda vänner. En del träffar man ofta, och andra mindre ofta. En gång på 40-talet spelade jag en lagmatch för Skiljebo mot Sala. Jag mötte en herre som hette Skoglöf. När SM spelades i Norrköping på 80-talet åkte jag dit och tittade, och fann till min förvåning att denne Skoglöf spelade i veteranklassen. Jag hade inte sett honom på 40 år! En känd spelare som jag fick förmånen att lära känna var Erik Lundin. Jag minns bland annat en middag i Stockholm i samband med en turnering. Jag satt med Erik Lundin på ena sidan och hans fyra styvdöttrar på den andra. Deras far var Ludvig Collijn och Erik var gift med dennes änka. Collijn var ju en riktig schackmecenat, och jag tror att han till och med hade skänkt huset vi befann oss i till något schackförbund. Efter middagen reste sig en herre och höll ett varmt tal till Collijns ära. (Det var ett mycket bra tal förmodar jag.) Därefter reste jag mig, möjligen stärkt av ett par drinkar, och utbringade ett fyrfaldigt leve för Ludvig Collijn. Jag tror aldrig att jag har skämts så mycket som när jag sekunden senare insåg att karlīn ju faktiskt var död... Som tur var lyckades jag få med mig ett antal andra i hurrandet innan tystnaden lade sig. Erik och jag umgicks vid schacktävlingar under många år. När jag vann en klass II-grupp i ett SM på 70-talet brukade Erik strosa omkring och studera partier, inte bara i de högre klasserna utan även i klass II. Efter min gruppseger blev jag inte bara gratulerad av Erik, utan även av Axel Ornstein, som stod och pratade med Erik. Det är inte dåligt när en klass II-spelare gratuleras av två SM-gruppare.
När det gäller kamratskapen i LASS minns jag framförallt några år på 70-talet när Tom Axelsson, Börje Pettersson med flera var i tjugoårsåldern. Ofta satt vi och spelade schack långt in på småtimmarna, och de drog med mig - gamla karlīn - på allt. En gång åkte vi på bilsemester upp till Dalarna och tittade på mina hemtrakter. Vi tältade, men låg en natt över i mitt gamla barndomshem. Flera år åkte vi även på SM tillsammans. Jag fungerade väl som någon slags fadersgestalt i gänget, och tog hand om dem så gott jag kunde.
Numera har jag slutat att tävlingsspela. Min förmåga att analysera partier är nästan i nivå som när jag var som bäst, men jag kan inte längre hantera tidsförbrukningen. Därför är det roligare att bara komma ner till klubben som åskådare och prata med gamla vänner.

Vad har du tänkt att göra nästkommande 80 år?

Åh, det funderar jag inte på. Det rullar på tills det rullat färdigt, men jag har i alla fall tänkt besöka Schack-SM i sommar.

Har du någon favoritschackspelare?

Jag måste nämna en person som kanske inte tillhör de allra starkaste stormästarna genom tiderna, men som jag ändå var djupt imponerad av, nämligen Salo Flohr. Vid en simultan i Falun halvsprang han mellan brädena och förlorade endast fyra av femtiotalet partier mot ganska starkt motstånd. Mig lurade han i ett slutspel. Paul Keres är en annan stark spelare som jag förlorat mot i simultan. Av de äldre mästarna tycker jag nog bäst om Botvinnik och Aljechin, men förmodligen är dagens världselit de bästa schackspelarna.

Hur uppstod ditt pokerintresse?

Oj, oj, oj! Jag får börja historien när jag först fick fickpengar. I Långshyttan var poker oerhört populärt. Alla spelade - hög som låg. Ute i skogen på Långasberget fanns det flata stenar och stubbar där många olika pokergäng samlades. Man spelade med väldigt olika insatser - från femöres och uppåt. Ett av mina starkaste pokerminnen är emellertid några år yngre. En gång, när jag var i tjugo-tjugofemårsåldern och var på sjukhem fick jag "straight flush". Potten inbringade 20 öre...

Några kortfrågor:

Äter:

Älgstek (äkta, inte urvattnad som serveras på restauranger) och nyfiskad öring. Till vardags husmanskost. Favoriten är vanlig köttfärsbiff gjord på nötfärs, lite fläskfärs, kryddpeppar, vitpeppar, brynt lök, mjölk, ströbröd och rå potatis. Den äter jag gärna med kokt potatis, brynt lök, grönsaker och hemgjord lingonsylt. Jag brukar t om handla lingon på torget och sylta själv. Med ett lager med socker uppe på sylten håller den sig, och smakar lika gott ända fram tills det är dags att koka ny sylt.

Dricker:

Champagne! Även om jag inte längre dricker alkohol. (Jag kan ta mig en öl men inte två eftersom jag lärt mig att jag inte riktigt längre kan lita på benen.) Till vardags brukar det bli lättmjölk eller mineralvatten. Jag måste erkänna att även vanligt kranvatten duger.

Favoritdjur:

Jag måste svara dvärgkanin. Min dotter hade en liten dvärgkanin som hette Stampe. Han fick springa fritt i lägenheten. När jag satt i fåtöljen och tittade på TV brukade han springa fram och hoppa upp till mig. Där satt han med öronen rakt uppåt och stirrade på TV-bilderna. I övrigt tycker jag om delfiner, även om jag aldrig haft någon. Dessutom är jag imponerad av elefanter, eftersom det är konstigt att så stora djur går att dressera.

Favoritfilm?

Numera ser jag sällan på film, utan föredrar dokumentärer och naturprogram. Senast jag var på bio var på 70-talet, då Torvald tog med mig på en "Clintan"-film. Det starkaste filmminnet ligger annars långt tillbaka i tiden. Jag skulle hem och hälsa på mina föräldrar i Långshyttan, men blev tvungen att vänta på en buss i Hedemora. När jag stod och tittade utanför en biograf ropade plötsligt en kille till mig. Det var en gammal barndomsvän som jag inte hade sett på många, många år. Han frågade om jag inte skulle se filmen - "Dr Zjivago" - och när jag tvekade sade han att han ägde biografen, så det var bara att gå in. Med tanke på omständigheterna runtomkring, måste jag nog nämna "Dr Zjivago" som min favoritfilm.

Musik?

Jag var jazzmusikant under kriget och spelade kontrabas. Även blues är jag förtjust i, men jazzen hamnar ändå främst. Några musiker att nämna är Duke Ellington, Count Basie, Tommy Dorsey, Glenn Miller, Charlie Parker, Dizzy Gillespie, Coleman Hawkins och Frank Sinatra. Jag har säkert glömt många.

Andra intressen?

Förr fiskade jag mycket, vilket jag nämnt tidigare. Då och då deltog jag i fisketävlingar. En gång i Medelpad var jag med i en tävling och när tiden hade gått ut hade jag inte fått en enda fisk! Men som det nu var kom jag delad tvåa, eftersom den som vann fick en fisk…

Världsuppfattning och religiösa funderingar?

Måste betrakta mig som agnostiker. Jag tror att naturkrafterna styr, men det kan också finnas något annat. För närvarande ligger i så fall detta utanför människans fattningsförmåga och kan inte vetenskapligt bevisas. Det är emellertid fullt möjligt att situationen kommer att vara en annan om tiotals eller hundratals år. Vad vi idag inte känner till kan upptäckas senare.
Annars har jag stor förståelse för människor som har en religiös tro. Tron kan betyda mycket för personer på det individuella planet.

Vi tackar för intervjun och avslutar med två av Åkes schackproblem som publicerades senast i Mora Tidning 14/12 1990!

Mora Tidning 14/3 1934 (Debut)

Matt i två drag.

Omn. TfS 1986-87

Matt i tre drag.